le johhhi

Tänk att få vara en grubbelfri person. En människa som pratar som Jonas Hallberg och har "att börja använda mer accessoarer" som nyårslöfte. Nej, istället grottar man ner sig i småsaker och har ångest, överanalyserar och förevigar felsteg på vader. Herregud

Igår sa Daniel att den här bloggen var "gammal". Jag kan hålla med, ibland känns den dammig av tjockt förflutet som ligger som en grumlig hinna över något som EVENTUELLT kunde bli bättre. Men så blir man skakig i knäna över förändring och släppa tag och så vidare.

Det finns så många vackra människor. På tunnelbanan, Hemköp, på jobbet, i helvetesgången på T-Centralen. De är överallt. Ibland vill jag bara gå fram och stoppa någon mitt i rusningen, ta ett bestämt tag i axlarna och säga "Vet du hur vacker du är?" Men det gör jag ju inte, såklart. Om jag skulle göra det skulle jag vara en sjuk människa. Men ibland kan man ju säga det, på någon passligare plats än helvetesgången på T-Centralen.

Mamma morgonsimmade alltid förr. Hon kunde komma hem och en liten doft av klor hade lurat sig med från idrottsgårdens simhall. Det där lilla, lilla kloret. I morgon ska jag till Eriksdalsbadet och "pröva på" deras simbassängsutbud för att sedan kanske investera i något form av återbesökskort. Vi får se.

Men det känns så ovärdigt att simhallssimma i någon liten sandstrandsbikini. Men tanken att måka ner kroppen i "sportig" baddräkt, aj aj. Nåväl, vi får se.

När jag vaknade imorse, efter drygt tio timmars sömn, ville jag inte tro på att det var fredag. Eftersom de senaste dagarna har varit stor del ledsamhet så känns fredag som för bra för att vara sant. Tror fortfarande inte på det. Åker till jobbet imorgon.

En dag i somras gick jag och Daniel till Tempo för att köpa glass. Jag, dekadent som jag är, köper två. En Snickersglass och en Marsglass. Daniel väljer en jordgubbsstrut. EN JORDGUBBSSTRUT. Han kan välja vad han vill, möjligheterna är näst intill oändliga och han väljer en jordgubbsstrut. Det är vid sådana tillfällen som jag tror att jag ska spricka av kärlek.

på tåget till brügge kommer jag på mig själv att förklara någon som "men hon med frisyren", alltså fy fan! skräcken att vara en sådan som blir kallad typ "hon med tandköttet" eller "hon med ansiktet". fatta att ha ett tandkött som är så utmärkande att folk fattar precis vem någon snackar om om de säger "hon med tandköttet"

- johanna sa upp sig i måndags
- johanna?
- ja men du vet, johanna karlsson?
- nej?
- men hon med tandköttet
- JAHA HON!

jag orkar liksom inte

jag har någon form av kris som ibland är helt hanterbar vilket gör mig lugn men fan vad less man blir ändå

den här veckan har hittills varit hela värdelös. jag har slungats från läkare till läkare som alla säger olika saker. och framför allt har varje läkare skrattat åt den föregående läkaren för vad den trodde var fel med min handled. jag har ätit gamlingsmedicin i onödan och nu ska tydligen allt bli bra med ipren. och till råga på allt har jag blivit förkyld och allt är antagligen väntrummens fel. HATAR väntrum och alla hostande bacillbärande patienter som bara väller ur sig äckel. men kan liksom inte hålla andan hur länge som helst

läget är så att jag för andra varvet blivit sjukskriven för en inflammation i handleden. imorgon ska jag till sjukgymnasten rolf och det bästa med idag var eftermiddagstuppluren* alltså oh the sadness


*herregud

jag går i de eviga klippa håret-funderingarna. jag orkar liksom inte, vill spy på mig själv då jag ens börjar tänka i de banorna. jag vet ju ändå hur det kommer att sluta

det börjar med att jag har sett någon jävligt snygg "lite kortare" frisyr och tänker att det är både snyggt och behändigt. har alltid tyckt att det är ett lyft då någon klipper av sig kvinnligheten. vill ju också! men är rädd att det ska bli någon hemsk déjà vu då jag hade karl martindahl-frippan då jag bad om "håret till axlarna" OCH DET VAR I HÖGSTADIET! hade fan samma frilla som niklas signell och vadå ska jag börja byta nå gel-tips med honom då eller?

behöver jag säga att jag alltid väljer att inte klippa håret?
var fan mer karl martindahl än vad karl martindahl någonsin kommer att bli